Det finns en tid på året i norra Sverige som lokalbefolkningen håller högre än både midsommar och jul. Det är perioden då vinterns mörka grepp släpper taget, men snön ligger kvar djupare än någonsin. Det kallas för vårvintern, eller den femte årstiden. Under mars och april förvandlas de norrländska vidderna till en enorm lekplats badande i solljus, och det är nu som livet utomhus når sin absoluta kulmen. För att verkligen kunna omfamna denna unika period krävs ett fordon som klarar av att ta sig bortom de plogade vägarna. Det är här snöskotern går från att vara ett transportmedel till att bli en livsstil. Att packa kälken och ge sig iväg på en snöskotertur under dessa bländande ljusa dagar är definitionen av livskvalitet för många nordbor.
Till skillnad från midvinterns bistra kyla, där varje centimeter hud måste täckas, bjuder vårvintern in till en mer avslappnad relation med naturen. Solglasögonen åker på, jackan åker kanske av en stund i lä, och tempot sänks ofta en aning. Det handlar inte längre om att överleva elementen, utan om att njuta av dem. Snöskotern blir nyckeln till friheten, en maskin som möjliggör picknickar på platser som ingen skidåkare orkar ta sig till.
En dans med maskinen
För den oinvigde kan en snöskoter se ut som en klumpig maskin, en sorts motorcykel på skidor. Men så fort man sätter sig bakom styret och trycker in tumgasen inser man att det krävs en aktiv förare. Att köra snöskoter är fysiskt. Det handlar inte om att sitta passivt och styra som i en bil. Du använder din kroppsvikt för att burka i kurvorna, du står upp för att parera guppen på en uppkörd led och du måste läsa terrängen framför dig konstant.
Det finns en enorm tillfredsställelse i att bemästra fordonet. När man hittar flytet, där maskinen och föraren arbetar som en enhet genom den mjuka snön eller över den hårda skaren, infinner sig ett ”flow” som påminner om utförsåkning. Den moderna tekniken har gjort maskinerna både tystare och renare, vilket gör att naturupplevelsen inte störs av avgaser på samma sätt som förr. Handtagsvärmarna ser till att fingrarna hålls varma även när fartvinden ökar, och fjädringen sväljer ojämnheter som skulle ha knäckt ryggen på förare för tjugo år sedan.
Jakten på den perfekta solgropen
Målet med en tur under vårvintern är sällan att avverka så många mil som möjligt. Målet är istället att hitta den perfekta platsen. Man letar efter en sydsluttning där vinden har mojnat och solen gassar. Här stannar man karavanen. Spadarna kommer fram, inte för att gräva loss en fastkörd skoter, utan för att gräva en ”solgrop”. Det är en klassisk norrländsk ingenjörskonst där man skottar ut en bankett i snön, klär den med renskinn och skapar en naturlig soffa skyddad från vinden.
Det är här, i solgropen, som magin händer. Termosen med kaffe åker fram, grillkorven snittas och kanske borras ett hål i isen för lite pimpelfiske. Tiden upphör att existera. En snöskotertur handlar i detta sammanhang lika mycket om det sociala umgänget som om körningen. Det är här familjer samlas, generationer möts och vänner hinner prata till punkt. Det är en kontrasternas tid; man kan ligga i t-shirt och sola i en snödriva medan isen under en är en meter tjock.
Friheten på fjället bygger på ansvar – att köra där man får och lämna naturen som man fann den.
Att dela naturen med respekt
Med den ökande populariteten för skoterkörning kommer också ett stort ansvar. Fjällvärlden är inte en tom kuliss, det är en arbetsplats för rennäringen och ett hem för känsligt djurliv. Under vårvintern är snötäcket ofta hårt packat, vilket kan locka till friåkning utanför lederna. Här gäller det att ha koll på reglerna. Terrängkörningslagen är sträng i Sverige, och i många områden är det förbjudet att avvika från markerade leder för att inte störa renar som betar eller kalvar.
En duktig skoterförare vet att friheten kräver omdöme. Att sakta ner när man möter skidåkare eller hundspann, att stänga av motorn om man ser renar och att aldrig köra på barmark är självklarheter för den som vill bevara skoterkulturen. Det handlar om en ömsesidig respekt. När alla sköter sig fungerar samspelet, och fjället kan fortsätta vara den öppna, välkomnande plats som vi älskar. Att susa fram över en gnistrande vit vidd med solen i ansiktet är ett privilegium, och känslan av att vara liten i en stor värld är en nyttig påminnelse om naturens storslagenhet.